Ni har tagit det underbara steget och bestämt er för att leva era liv tillsammans.
Vi målar upp en bild på ett sedvanligt bröllop. Ni har under en lång tid gjort alla nödvändiga förberedelser bokat kyrka, lokal, frisör, fotograf, skickat ut inbjudningskort, o.s.v.
Äntligen har dagen kommit med en midsommar som visar sig från sin allra bästa sida med varma vindar och strålande sol. Bruden strålar i kapp med solen i en underbar vit klänning med släp. Undertill har hon något gammal, något nytt, något lånat och något blått.
Brudgummen är oförskämt stilig i en vit skjorta, vit eller grå väst med matchande slips, svarta byxor och kavaj med en blomma i knapphålet som matchar brudens bukett.
Kyrkan är dekorerad med björk och ett hav av blommor. Brudparet står framme vid altaret. Eller brudgummen står där och brudens far eskorterar bruden fram till honom och erbjuder hennes hand. Bänkarna är fyllda med tårögda familj och vänner. Prästen håller sitt, Tager du denna …
Eller kanske har ni egna bröllopslöften. Hur som helst, ni byter ringar, ser varandra djupt i ögonen och svarar med varsitt rungande JA varefter ni kysser varandra. Därefter tågar ni ut ur kyrkan där gästerna samlats och kastar risgryn på er. Ungefär så här ser ett traditionellt bröllop ut i Sverige idag.
Hade ni gift er på 1300-talet skulle två kvinnor och två män utsetts till inbjudare till bröllopet. De kunde fara fram på häst till de tilltänkta gästerna och bulta på dörren med en hammare.
Bruden var förr drottning för en dag. Hon bar svart klänning, krona, slöja, brudbukett och var rikligt prydd med smycken. En bondmora kunde därför se ut som en överklädd julgran.
På stora bröllop och där vigseln skedde i kyrkan kunde bruden visas upp för folket genom att lyftas upp på en stor sten. Det kallades att Skåda bruden.
Skedde vigseln i hemmet, vilket var vanligt i en period, krävde folket att få se brudparet i bröllopshuset. Det gav ”vanligt folk” en chans att få komma in i hem de aldrig annars hade tillträde. Det innebar för bruden flera timmars gloende med kommentarer hennes utseende, klänning och antydningar om bröllopsnatten.
Det förekom även sängledning. Bröllopsgästerna följde paret in i sängkammaren och såg till att de hamnade i säng med varandra. Äktenskapet var inte fullbordat utan samlag. Därefter var bruden berättigad till en morgongåva som sågs som ett pris för hennes jungfrudom.
Bruden ägde morgongåvan, en sorts änkepension, men kunde ändå inte förfoga över den förrän efter makens död. En adlig brud kunde till exempel få ett gods där hon, som änka, kunde dra sig tillbaka om maken dog.
Text: Ulla Adamsson
